Jag går upp på övervåningen och in i templet, där jag yogar och mediterar. Med bestämda steg, och som vanligt, tar jag upp Jesus-tavlan från altaret, för att ställa in den i klädkammaren. Mäklaren kommer ju idag och ska kolla på huset. Men, jag tänker… Va fan håller jag på med?! Ska jag låta skammen få vinna ännu en gång?! Skammen över mig själv och den jag verkligen är. Rädslan för vad andra ska tycka om mig. Att dom ska tycka att jag är konstig.
Jag inser att rädslan finns där hela tiden i bakgrunden. Att t ex inte våga bjuda in grannar… Vad ska dom tycka när de läser de andliga citaten på väggarna? Och jag åker runt med bilen med hemsideadressen på, vill att andra ska gå in och ta del av allt det fina, men ändå inte… Rädslan.


Jag står med Jesus-tavlan i handen och tänker ”nej idag ska skammen och rädslan inte få vinna”…tårarna kommer och det susar runt ursäktande meningar i huvudet. ”Asså jag är inte religiös, men Jesus är nog en förebild för mig. Han gjorde ju mycket gott liksom.”

 

Nej, idag får Jesus-tavlan stå kvar utan ursäkter eller förklaringar. Ett litet steg att komma ut ur den andliga garderoben, på riktigt. Inte bara i andliga kretsar, utan även i sk ”vanliga” sammanhang.

 

Känner du igen dig?